Passionerade Persson sätter inte punkt!

Jörgens karriär har varit lång och framgångsrik! Nedan finner ni en biografitext författad av Jens Felke.

Läs också om mina meriter samt om mig och J-O Waldner.

Biografi

Passionerade Persson sätter inte punkt

I. Sotji, Ryssland, 2014

LEVNADSTRANSIT
Jörgen Persson befinner sig i en levnadstransit. Han har flyttat hem till födelsestaden Halmstad där han byggt nytt hus. Det är hans fasta punkt i en annars rörlig livssituation i vilken den femfaldige världsmästaren långsamt lämnar livet som pingisproffs och familjeförsörjare för att orientera sig in i framtiden. Barnen börjar bli vuxna. Landslagskarriären är avslutad. Nu gäller det att fylla arbetslivet med vettig sysselsättning, hitta nya sätt att försörja sig på och hantera en vardag utanför den internationella bordtennishagen. Svårigheterna med en sådan övergång ska inte underskattas – det är sällan enkelt för en idrottsstjärna att hitta en ny civil arbetsroll att trivas i. Tävlingsmomentets spänning och maximala krav är svåra att ersätta eftersom de regelbundet laddar och tömmer spelaren på mycket energi. Nerven som alltid funnits där under förberedelser och matcher – speciellt inför viktiga mästerskap – vänds lätt till obekväm kliande rastlöshet i de vanliga knegens vardagslunk. Över en skype (under vilken Jörgen sitter i en bar på ett OS-hotell i Sotji) medger han att inget tydligt utkristalliserat sig ännu, men att ”det rullar på”. Och i det som rullar på verkar Persson förädla sina styrkor. Individualiteten, pingiskompetensen, möten med människor. Viktigast, säger han, är att vara sin egen, att vara fri, göra det på egen hand. Att inte vara anställd. - Det är en frihet som kräver disciplin, annars blir det inga resultat. Men som pingisproffs har jag varit min egen i över 25 år och min egen vill jag förbli.

Att vara anställd är inget för mig. Han har fortfarande kontrakt med den tyska pingisfirman Donic, och senaste året har han tillbringat ungefär sex månader i Kina. Där, i Tianjin, elva mil sydväst om huvudstaden Beijing, arbetar Jörgen som tränare för stadens division II-lag i bordtennis. Ibland hoppar han in och spelar också, fast bara dubbel. Målet är att gå upp i förstadivisionen, men det är tufft. 24 lag gör upp om en plats i högsta ligan. Säsongen 2012/2013 åkte Tianjin ut i kvartsfinalen och slutade alltså bland de åtta bästa. - Jag bor i en lägenhet och trivs med klubben som består av många roliga och trevliga människor. Det är många middagar och bjudningar med sponsorer. Jag träffar mycket folk och bygger upp ett kontaktnät, både för mig själv och för klubben. Det är ett intressant liv för det händer otroligt mycket i Kina nu. Känns spännande att följa det på plats. Hemma i Halmstad blir det mer tid för egen träning som sparringpartner till Halmstads elitserielag där flera svenska landslagsmän ingår. Jörgen jobbar också som de aktivas representant inom Sveriges Olympiska Kommitté, SOK. Det innebär styrelsemöten, att utveckla sponsorkontakter – och att ge smakråd när det gäller designen på OS-deltagarnas kläder. - Jag trivs med att göra många olika saker. Det ger ombyte. Och så gillar jag att umgås med folk. Vart allt detta leder till vet jag inte i dagsläget. Men jag har en del intressanta projekt på gång. Och så är det kul.

II. Chiba, Japan, 1991

BÄST I VÄLDEN
Jörgen Persson är världens bästa bordtennisspelare. Matchbollen i singelfinalen på VM mot Jan-Ove Waldner avslutas med en loop-mot-loop-duell i forehanddiagonalen. Waldner drar sin forehanddrive för långt och har därmed förlorat sin titel från VM i Dortmund två år tidigare. Jörgen, tvåa den gången, höjer armarna i luften och hinner vifta en extra gång med racketen, ansiktet samtidigt för ett ögonblick i ett sammansatt uttryck av glädje, befrielse och lättnad. Sedan faller han ned på knä, tar emot sig med händerna och sitter där på alla fyra. Ögonblicket då han blir singelvärldsmästare är en sorts extas, ett ögonblick så stort och utsträckt i tiden att han inte orkar bära det i upprätt ställning.

Hela framgångssagan ryms i detta ögonblick: hur allt en gång började i Halmstad på den svenska västkusten, där Jörgen i femårsåldern började slå med en pingisboll mot föräldrarnas sovrumsdörr. Precis vid den tiden, 1971, vann Stellan Bengtsson VM-guld i singel i japanska Nagoya. Stellan, som bara bodde ett par mil från Halmstad, och Kjell Johansson var Jörgens idoler. Precis som dem ville även han bli världsmästare. Jörgen upptäcktes av en tränare från Halmstad Bordtennisklubb och började träna regelbundet. Han gillade tennis också, men pingisen vägde över, framförallt för kamratskapen under resorna till och från tävlingar i syd-Sverige. Resultaten kom snabbt och Jörgen befäste sin position som en av de bästa i sin åldersklass i Sverige. 1979 tog han sitt första SM-guld, i klassen för trettonåringar, efter finalvinst över Jan-Ove Waldner. Året därpå kom första guldet vid europamästerskapen för juniorer, också då efter finalvinst över Waldner. Och så genombrottet på seniorsidan 1986, när Jörgen blev europamästare i herrsingel i Prag, 19 år ung, tekniskt allra mest tack vare en hård och väl varierad forehandloop, en överraskande backhandsmash och ett väggsäkert retur-och blockeringsspel vilket gjorde Jörgen ganska okänslig för motståndarnas attacker, vilket i sin tur gav honom många poäng även när motståndaren hade serven. 1987 på VM föll Jörgen mot ryssen Andrei Mazunov, året därpå på EM mot fransmannen Gatien. 1989 års nederlag mot Waldner i VM-finalen satte sig djupt inuti hallänningen. Han hade slagit fyra kineser på vägen dit och var inte alls nöjd med sitt silver. Skulle chansen att bli världsmästare komma igen? Det gjorde den. Och då tog han den.

I första set i singelfinalen i Chiba gick Waldner på knock. Boll efter boll försökte han avgöra med snärtiga backhandsmashar. Det hade fungerat i ett SM-möte kombattanterna emellan före VM men inte nu i Chiba. ”JO” missade backhand efter backhand och Jörgen ledde raskt med 9-1. Men Waldner kom tillbaka och vid 18-18 hade han kvitterat. Hade han vunnit detta första set så hade matchbilden sannolikt blivit en annan, men Jörgen vann och kunde sedan fortsätta spela metodiskt, lugnt, bestämt och med få misstag. Han låste Waldner med många korta servereturer, drog med sin forehand på de långa och halvlånga servarna, höll in Waldners attacker, och tvingade motståndaren till misstag genom att minimera sina egna. Emellanåt lät Jörgen den hårda tunga direktavgörande forehandloopen tala. Waldner försökte och försökte men fann ingen utväg, hittade ingen lucka på den limtäte hallänningen denna dag. 3-0 blev det till slut – 21-19, 21-18, 21-18. Inget snack om vem som var herre på täppan i Chiba.

III. Kuala Lumpur, Malaysia, 2000

FÖREDETTINGARNAS SENSATION
På VM i Kuala Lumpur i Malaysia år 2000 var de flesta övertygade att det skulle bli ett tredje raka lagguld för Kina, som efter att Sverige dominerat med tre raka lag-VM-guld från 1989 och framåt återtagit herraväldet i pingishagarna. Kina ansågs ha ett oslagbart Dream Team som inte ens Waldner och Persson kunde rå på. Deras stjärnor Kong och Liu var dessutom tio år yngre än svenskarna och stod i sin spelstyrkas zenit medan en enig expertkår ansåg att Sveriges bästa tid var passerad. Och tredjeplatsen i Kinas lag stod mellan Liu Guozheng och Ma Lin, den sistnämnde finalist på singel-VM 1999.

Under förberedelserna hade Sverige fokuserat mycket på Kina. På vägen fram till final var svenskarna nära att snubbla mot Holland, kom under med 0-2, kvitterade till 2-2. Den avgörande matchen stod mellan Jörgen och Danny Heister. Det blev en nervig match. Förlust för Persson hade betytt att Holland blivit gruppetta och att Sverige tvingats möta Kina i kvartsfinal. - Jag kom under ordentligt i avgörande, minns Jörgen. 14-8 har jag hört, men jag har inget klart minne själv. Jag var totalt fokuserad på matchen. Jörgen vann och Sverige hade vänt 0-2 till 3-2. - Det stärkte oss ytterligare. Dels att vi klarade det, men också att man ofta blir extra farlig i en turnering om man varit illa ute och liksom fått en andra chans. Och det ska gärna vara lite trögt i början. Det är bra att behöva jobba sig in i tävlingen och spela bättre och bättre. Börjar man för bra är det lätt att det inte håller ända fram. I kvartsfinal väntade Tyskland, som Sverige besegrade med 3-0. Mot Italien i semi blev det 3-1. Återstod så drömfinalen mot Kina, en speciell känsla för svenskarna. - Det är alltid fantastiskt kul att möta Kina, fortsätter Jörgen. Alltid extra taggat och alltid en speciell atmosfär som bara blir mot dom. Och vi vet ju att de är tacksamma för att vi funnits, att vår utveckling hela tiden sporrat Kinas pingis till att hitta nya lösningar och motdrag. Att vi utmanat dem har hjälpt dem att bli bättre. De har tvingats skapa nya spelstilar och testa nya idéer för att slå oss. JO inledde mot Liu Guoliang. Svensken förlorade första set, spelade felfritt och förnedrade kinesen i andra men kom under med 17-20 i avgörande. - Vid ledning 20-19 hade Liu Guoliang ett jätteläge nära nät men bommade, minns Jörgen Persson. Sedan tror jag han hade en matchboll till innan JO lyckades avgöra. När Jörgen och Kong Linghui kom i gång i andra singelmatchen märktes det att kineserna var chockade. - Jag brukar ha svårt för Kong men kände att han var pressad av situationen. Det gav mig extra energi. Jag litade på mig själv och höll mig lugn. Jag var tät i försvarsspelet och försökte utmana med egna attacker så fort jag kom åt. Första rann i väg snabbt men i andra var det som att Kong hämtat sig. Han började spela bra igen och det var nog tur att jag körde på och vann med 21-19. 2-0 till Sverige och en match från ett sensationellt VM-guld. Men Peter Karlsson kom aldrig in i fighten mot Liu Guozheng och sedan var det dags för Waldner-Kong. En bra match för Sverige på papperet, kanske den allra bästa. Waldner själv verkade emellertid tveksam till att han skulle klara av att spela hem guldet till Sverige. Det gjorde han inte heller. Precis som mot Holland var så Jörgen tvungen att gå ut i den avgörande matchen, den här gången med ett VM-guld i potten. Dock ingen direkt ovan situation för svensken som gått ut i flera liknande lägen och oftast klarat det bra. När det stod 2-2 mellan Sverige och Jugoslavien i lagfinalen på VM 1991 plockade Jörgen Persson till exempel ner Lupulesku. - Liu Guoliang var ju en slugger med oerhört bra servar. Han överraskade ofta med nya grejor när han befann sig i utsatta lägen. Det visade hans mentala styrka. - Taktiskt sett visste jag att jag brukade förlora på att försöka lägga korta returer, för kom de upp det minsta så small det hela tiden. Långa pressade returer var däremot svårare för honom. Och jag har ju rätt bra försvar så jag kunde hänga med hyggligt och ta första attacken. Bara den inte blev för hård. Och så sa vi att jag skulle vänta ut andrastudsen när Liu servade. Eftersom de ofta var halvlånga kunde jag öppna med en egen loop direkt och få in honom i passivt försvar. Det blev en match som böljade fram och tillbaka. Mycket nerver. Vid 17-17 i slutet av skiljesetet missade kinesen en egen serve. Varpå Jörgen missade sin! - Det var jäkligt dramatiskt där. Jörgen spelade sig fram till två matchbollar vid 20-18. - Jag fick läge att dra en forehandloop och tänkte att ”sätt den på bordet, lågt med mycket skruv i forehand. Liu Guoliang har ändå pennfattning och softgummi med nabbarna utåt vilket gör det svårt för honom att bara lägga tillbaka en sådan boll. Han måste gå för det och slå till ordentligt.” Det gjorde Liu Guoliang. Och han slog ut! Glädjen och lättnaden var så stark att Jörgen ramlade ner på rygg på golvet och började cykeltrampa i luften som ett barn. Hela hans kropp var fylld av lycka och efter några sekunder hade han hela hopen av svenska spelare och ledare runt sig. Innan han hunnit tacka kinesen för god match befann han sig i en ring tillsammans med de andra och studsade runt runt runt i ohämmad vinnardans. - Det var en enorm glädje efter en enorm fight. Vi hade mött dem så många gånger med olika utgång. Och att slå Kina är bland de skönaste som finns.

IV. Beijing, Kina, 2008

SNUVAD PÅ OS-MEDALJ
Varför Jan-Ove Waldner, varför slutade du? Varför, varför varför? Jörgen Persson har just fiskat hem matchbollen mot Zoran Primorac och nått semifinal i OS-pingisens singelspel och i tv sitter kommentatorn Staffan Lindeborg och spontanlängtar efter JO Waldner, att också han borde ha gjort en satsning på Beijing. För se hur det kan gå när gamla världsmästargubbar får nyspring i benen. Waldner, då 38, gjorde en grandios dödsryckning i Aten 2004 och nådde semifinal, Persson, 42, är mitt inne i sin.

Varför ville Persson ge OS en sista chans men inte Waldner? Motivation, svarar jag. Jörgen hade en nämligen oplockad gås med OS och det hade inte Waldner som vann guld 1992, silver 2000 och spelade om brons 2004. Nej, i OS fanns inget mer för Waldner att bevisa. Tvärtom för Jörgen. Han hade ruvat på sin OS-satsning ända sedan Sydney 2000. Då var han i semifinal och i praktform. Fram till slutomgångarna var han den som imponerat mest. Det såg ut som i Chiba 1991 då han blev världsmästare både i singel och lag. I Sydney stod han åter där vid bordskanten som en stabil fura. Han verkade ogenomtränglig i sitt blockeringsspel. Lugnt och metodiskt plockade han många poäng även i motståndarnas servegame för att i sina egna som vanligt skaffa sig övertag genom att veva på med sin fruktade forehandloop och vara tät med sin backhand. Bland förbundskaptener och utslagna spelare var Jörgen favorit till guldet i Sydney, trots att de två bästa kineserna och Waldner också var kvar i turneringen. Men någonstans mellan matcherna studsade elaka baciller in i Jörgen Perssons kropp. Han drog på sig en infektion och så var allting förkylt. Jörgen spelade både semifinalen mot slutsegraren Kong Linghui och bronsmatchen mot Liu Guoliang med kraftigt nedsatt fysisk förmåga. Han kunde inte göra sig själv rättvisa, förlorade, blev medaljlös – och for hem med en tagg i minnet. Den har suttit kvar där i åtta år nu. Så när Jörgen säger att han vill ge OS en sista chans så är det taggen han vill bli kvitt. Taggad av sin Sydneytagg inledde han visserligen spänt och trevande mot Karakasevic men sedan satt timingen och rörligheten där. Matchen mot vitryssen Samsonov i åttondelsfinal är med på Perssonlistan över all time high. Som 42-åring efter 22 år i världseliten! Att vända underläge 1-3 i set och 1-4 i poäng mot världsfemman Samsonov och sedan rädda två matchbollar och vinna – det är en prestation som bara de allra bästa kineserna mäktar. För Samsonov må synas lång och skånkig och stel i sina serverörelser – han är världens bästa pingislirare utanför Kina. Han har en ofattbar säkerhet i spelet och gör aldrig, skriver aldrig, en plattmatch. För att slå Samsonov måste motståndaren oavlåtligen upp på absolut världsklassnivå. Där var Persson i åttondelsfinalen och där fortsatte han att vara mot Primorac i kvartsfinalen.

Mot Samsonov imponerade allt. Tekniskt var svensken jämbördig med vitryssen, men mentalt och fysiskt verkade Persson starkare. Avgörande i spelvägarna över bordet var som så ofta servarna, servereturerna och förstaattackerna. I sin egen serve hamnade svensken genast i problem när Samsonov lyckades returnera kort och lågt. Då kom Persson ofta sent in mot bollen, tvingades sträcka sig fram och skära den tillbaka över nätet – en lätt match för vitryssen att attackera på och skapa ett övertag som han kunde behålla och som till slut gav honom poäng. Men Jörgen är finurlig och varierade med sid- och överskruvade korta låga servar som Samsonov hade problem med matchen igenom. Antingen returnerade han långt (så Jörgen kunde gå till attack och få övertag) eller kort men ganska högt. På de korta höga flippade Jörgen distinkt och bra med lurigt varierad placering, alltså han gjorde en kort rörelse med handleden framme vid nätet, en överskruvad miniloop som vitryssen hade uppenbara problem med och som gav Jörgen tid för att ladda med egna offensiva vapen. Det och en konstant aggressivitet på Samsonovs ganska klena servar grundlade segern i åttondelsfinalen.

Kvartsfinalvinsten mot kroaten Primorac var inte lika bragdbetonad, men även den en uppvisning i stålsatt fokus, mental styrka på de avgörande bollarna och magnifik spelkvalitet. Det tydligaste beviset på vilken nivå Persson är uppe i kom i andra halvan av femte och sista set som kroaten var piskad att vinna för att matchen inte skulle ta slut. Primorac försökte pressa Persson allt hårdare i backhandhörnet – då svarade Persson med att höja tempot ytterligare genom att plocka fram en kort snärtig överskruvsbackhand som satte kroaten i tidsnöd och ställde honom i flera av de avslutande duellerna. Det är sådant som bevisar att en bordtennispelare är i mästarform. Förmågan och kreativiteten att mitt under brinnande slagserier plötsligt överraska motståndaren med ett vapen som man tidigare inte blottat. Ett vapen som kanske inte ens Jörgen Persson visste att han hade i sin arsenal, men som just där och då mot Primorac i kvartsfinalen i Beijing, krävdes av honom för att få vinna och för att få till ett OS-semirus av endorfiner som nu sköljt bort det allra mesta av taggen från Sydney för åtta år sedan. Trots att det inte blev någon medalj i Beijing heller eftersom kinesen Wang Hao till sist blev för svår i semifinalen och hans landsman Wang Liqin i matchen om bronspengen.

 V: Yokohama, Japan, 2009

PENSSIONERADE PERSSON BLICKAR BAKÅT
Dagen efter att Jörgen Persson förlorat mot 19-årige japanen Mitzutani i VM i Yokohama 2009 ses vi på ett Starbuckscafé några kvarter från hallen. Jörgen Persson bär solglasögon, beige shorts och vit t-shirt. Han beställer in espresso och när den står på bordet lutar han sig bakåt i stolen, gäspar och ser plötsligt lite sliten ut. VM:et blev inte långt men har ändå tagit ut sin rätt: det stramar i höften och ljumsken, värker lite i nacken. Det är den vanliga anspänningen efter ett stort mästerskap som släppt. Han hävdar att det är slut nu, att det inte blir fler tävlingar, men det har han sagt flera gånger förut och sedan gjort comeback. Hursomhelst blir det nog inga titlar eller medaljer i de stora mästerskapen mer. Den delen av karriären kan han nog lägga bakom sig i alla fall.

Oavsett om det blir fler comebacker eller ej så har Jörgen Perssons karriär varit extremlång. 1982 spelade han sin första internationella tävling. Jörgen minns den som i går: - Jag chockade Frankrikes stjärna Secretin med min backhandsmash och föll sen mot Chen Yinhua, en kines. Han är 51 och var med här på VM för USA. Så de finns de som håller på ännu längre… 1982 till 2009. Hur tänker du när du tittar bakåt? - Att jag är väldigt nöjd med det jag åstadkommit. När jag började drömde jag om att bli mästare precis som Kjell Johansson, Stellan Bengtsson och Hasse Alsér, och det har jag lyckats med.

Och om du sätter in dig själv i pingishistorien, fortsätter jag och berättar om en utställning som det internationella bordtennisförbundet satt upp mellan alla pingisprylföretags försäljningsstånd som trängs i arenautrymmena utanför själva hallen där VM spelas. På en av utställningsväggarna hänger porträtt av alla mästare från första VM:et 1926 till 2009. Det är en ganska brutal rad av segrare, rent individuellt guld där allt annat än att vinna singel på VM eller OS skalats bort. Om vi drar en linje vid den moderna bordtennissportens genombrott i början på 1950-talet återkommer tre spelarporträtt tre gånger: Jan-Ove Waldner (OS-guld 1992, VM-guld 1997 och 1989), och kineserna Wang Liqin (världsmästare 2007, 2005 och 2001) och Zhuang Zedong (världsmästare 1965, 1963 och 1961). - JO är störst eftersom han vunnit både OS och VM, tycker Jörgen. Wang hade chansen att gå om JO på OS i Kina, men för att vara mästarnas mästare måste man ha vunnit båda. Och på 1960-talet när pingisen inte fanns på OS-programmet vet vi inte riktigt om det verkligen var kamp mellan kineserna i alla finaler. Efter topptrion kommer kineserna Liu Guoliang, Kong Linghui, Jiang Jialiang och Guo Yuehua med två titlar vardera. Det har även japanerna Ogimura och Tanaka, men det var på 1950-talet då VM spelades varje år istället för vartannat som nu. Bland de som vunnit en gång är det bara Jörgen och japanen Kohno som varit i ytterligare en VM-singelfinal. Och att titta utanför den brutala vinnarboxen stärker Jörgens aktier ytterligare: fyra gånger världsmästare i lag (varav han gått in och avgjort till Sveriges fördel vid ställningen 2-2 vid två tillfällen), 9 gånger europamästare (singel x 1, lag x 6, dubbel x 2), fyra gånger bland de åtta bästa på OS i singel. Och så vidare. Bland de tio främsta i den moderna bordtennishistorien, tvåa bland alla européer. Bland alla som överhuvudtaget spelat bordtennis det senaste halvseklet. Vad säger du om det? - Jag har aldrig tänkt på det historiskt. Men det förstärker ju känslan av att jag är supernöjd och att jag förverkligat alla mina drömmar.

Man kan tala om Jörgen Perssons fina bollkänsla, hans briljanta servereturer och försvarsspel och om hans poängvinnande forehandloop. Om att han rör sin långsmala kropp med förvånande bra balans och att han alltid varit nyfiken på vad han behövt förbättra; liksom hur det ska gå till. Hur han utvecklat sitt backhandspel och kortat sina slagrörelser för att hinna med när tidens gång trissat upp tempot i bollduellerna. Att han är beredd till stora offer för att vinna. Man kan tala om hans avslappande teknik och hans fina räckvidd för att få tillbaka attacker långt ut i hörnen; om den envisa envisheten under den snälla och superjusta personligheten, och om att en bilolycka 1994 och en skada 2003 som tvingat honom till ofrivilliga längre uppehåll, vilket närt hans vilja och lust att flera gånger komma tillbaka. Men den stora frågan återstår: hur har karl´n orkat? Att bli världstopp i bordtennis är ett enormt slit även för den extremt talangfulle. Att hålla sig kvar i absoluta världstoppen under 15 år mer än en bragd. Men att som Jörgen lägga av, hålla upp ett år och vara åskådare på ett VM strax före 40 fyllda och tro att man har mer att ge i den yttersta eliten – och två år senare bli fyra och bästa utomkines på ett OS, ja det går utanpå det mesta. För mig är svaret passion. Det djupaste skälet till att just Jörgen och Jan-Ove Waldner både är Europas mest framgångsrika bordtennisspelare i modern tid samtidigt som de haft överlägset längst tid mellan sina första och sista toppresultat är deras kärlek till pingisen som sport. Det är denna lustkänsla från botten av deras hjärtan som gjort att de orkat träna, orkat vara nyfikna på spelets utveckling och orkat späka sig till att införliva sina insikter i sina spelstilar vid bordet. - Ja, jag har alltid tyckt det varit roligt att gå till träningen, säger Jörgen. När jag haft ofrivilliga stopp och tvingats till tråkig och enformig rehab har jag längtat extra mycket efter pingisen. Det är något med den där jäkla lilla bollen som gör en glad. Det är så mycket som man kan göra med den. Man kan skruva den på alla möjliga sätt och man kan göra konstslag med den som man inte tror är möjliga. - Speciellt minns jag häromåret på VM i Kina. Det var i träningshallen och jag hamnade djupt ner på forehandsidan en bit från bordet. Nästa boll kom i backhand. Jag hann dit och fick till min hårdaste backhand någonsin. Bollen flög vid sidan av nätet, in på bordet. Det bara small till. Kinas damer skulle just börja träna och stod vid sidan av hagen. De skrek i kör av förtjusning och sedan började de applådera. - Som idrottsman är det kickarna man söker. Att vinna en stor match på ett bord inför hela publikens blickar. Men att slå in ett sånt där backhandslag är också en kick. Så lusten till sporten finns kvar. Det är synd att jag inte är 20 år yngre. Jag hade gärna fortsatt längre.

Av Jens Felke